söndag 27 april 2008

Kvack igen.

Åter till Laholm men nu blir det en paus på några månader innan jag ska hit igen. Helgen började (o)bra med en fölning. Fölet låg fel, jag rättade till kroppen men huvudet låg fortfarande fel efter 45 minuters kamp så lyckades jag med lite hjälp rätta huvudet men då var ju fölet redan dött såklart. Men vi fick ut fölet så stoets liv räddades i alla fall. Fölningar är så otacksamma att åka på för till 99% så vet man att man bara kommer att få ut ett dött föl. Den erfarenheten har gett mig multipla blåmärken på armbågarna och underarmarna, vänster armbåge är så öm så jag har svårt att hitta en ställning att sova i. Bildbevis utlovas.
Vänster armbåge som gör mest ont ovanför blåmärket.

Höger arm, alla blåmärken kom inte med på bilden och de börjar försvinna, jag har ju oerhört svårt för att få blåmärken och de försvinner snabbt.

Igår fortsatte jag på temat livmoderframfall på en ko som inte ville/kunde resa sig men efter att ha försökt stoppa in livmodern på henne liggande (mycket träningsvärk i ben och armar) i 30 minuter utan att komma någon vart tvingade vi upp henne med våld och jag lyckades stoppa in livmodern i raketfart (2-3 minuter) sen la hon sig igen men då var den inne HAH! Efter det fick hon kalk för att komma i balans igen, dvs så att hon inte ska dö utan kunna resa sig och börja äta igen. Det är lustigt med kor man ger dem kalk i en dos som egentligen är dödlig men det vet de inte om så de dör inte av det inte. Kor är tacksamma varelser att jobba med. Bild på kalkningen kommer så snart jag kommer hem.
Jag och kossan man kan ana droppslangen och bonden till vänster. Tittar man noga kan man se att både jag och kon är blodig efter kampen med livmodern.

Idag har jag uträttat mirakel. På morgonen var jag ut och kalkade en ko samt tvingade upp henne på båspallen, hon hade ramlat ner i gödselrännan med bakänden och kunde inte resa sig. Att lyfta 800 kg charolai ko för hand är ju inte möjligt men vi lyckades efter medicinering med smärtlindrande, glukos, magnesium och kalk, tvinga henne att hjälpa till att studsa upp på båspallen. Så långt allting bra. Ägaren ringde dock igen för några timmar sedan och berättade att hon inte kan resa sig och att juvret är stenhårt och hon släpper inte ner någon mjölk. Jaha bara att åka dit igen. Jag undersökte henne och gav henne oxytocin för att se om hon släpper mjölken då men nej inget resultat. Hon blev bara väldigt sur över sprutan. Efter det gör jag i ordning 2 sprutor med olika antibiotika eftersom juvret ser väldigt fult ut och på första sprutan reser sig kon - magi! Eller tja liten veterinär retar upp stor ko... Så på andra sprutan får husse hålla i kon så jag kan spruta henne. Hans kommentar (med glimten i ögat) var jaha här ringer man veterinären för att få hjälp med sin ko och vad gör hon retar upp henne till vansinne och åker igen så jag får ta hand om eländet... Han var jätteglad att hon lyckades resa sig och stod stadigt det förbättrar hennes överlevnadsprognos väsentligt.

På tal om livmoderframfall så berättade min sommarvikarie en lustig historia. Hon blev utkallad på ett livmoderframfall kom dit allt såg ut som det brukar. Hon la en epidural och de fick kon att resa sig och det gjorde hon utan besvär - men livmodern låg kvar på marken! Jag skulle ha gett vad som helst för att se Jessicas min i det läget. Kon verkade helt obekymrad över att tappa vissa väsentliga delar dock. Ja mycket ska man uppleva innan himlen ramlar ner...

Klar slut från kvackens Laholm!
Saga i skön sovpostition i soffan på stationen.

PS här har varit 18 grader och underbart väder, vitsipporna blommar för fullt och bokarna håller på att slå ut sina blad. DS

8 kommentarer:

mariaswhippar sa...

Måste nog sluta dina inlägg om ditt arbete, blir lika avundsjuk varje gång !
Vill oxå jobba med djur :(

Anonym sa...

Hej! Tack för din kommentar! Det roliga med veterinäryrket är ju faktiskt ändå att man aldrig blir fullärd, men lite frustrerad kan jag bli. Jag skulle gärna kvacka i sommar, men distriktet jag ville vara på hade först "för många" vikarier så de ville inte ha mig. Så nu när jag tagit det säkra före det osäkra och fått jobb på smådjur kom de plötsligt på att de är i akut behov av sommarvikarier. Men det går fler tåg! Jag gillar kor väldigt mycket, men hästar gör mig nervös (speciellt när de är halta). Fina hundar du har förresten!

Anonym sa...

Åh, jag blev avundsjuk på bokarna! Saknar dem häruppe i norr, även om massor av träd och buskar slår ut nu här också. Och man kan ju alltid trösta sig med blåsippor.

Krya på blåmärkena! Själv handskas jag ju bara med avsevärt mindre djur.

Sagoruna sa...

Emilia - kossor är bäst! Att jobba med alltså men jag föredrar whipparna i sängen (-; Känner du akut behov av att jobba med kor så kan du få åka med nån dag om du har vägarna förbi skåne här är det kor så det räcker och blir över! Maria - jag kan skriva mer om mitt dagliga arbete att rota i korumpor och vara skitig konstant så kanske du inte blir lika sugen?

Elle sa...

Jösses! Ditt jobb är då helt, helt olikt mitt! :) Jätteintressant läsning tycker jag.

Jenny,Nokia och Leo sa...

Det hade varit väldigt kul och få följa med en dag på "ko-jobbet", så kanske jag kan bli av med min ko-skräck!! Det såg ju rätt mysigt ut på bilden.

mariaswhippar sa...

Tror även Matihas uppskattar att du har Whippar i sängen och inte kossor :)
Tror inte ens korumpor och skit skulle förhindra min avudsjuka;)

Anonym sa...

Ja den dagen det hamnar kossor i sängen är den dagen jag börjar sova i gäststugan...
Att trängas med 2(snart 3) värmehungriga hundar är utmaning nog om man inte skall trilla ur sängen.