Runa min Runa

Runa blev hastigt och svårt sjuk och fick somna in fredagen den 29 maj. I detta inlägg tänkte jag skriva om hennes sista vecka. Det är mitt eget sätt att bearbeta detta hemska på.

Ungefär 10 dagar innan den hemska fredagen började Runa äta riktigt lite och vi lockade med allt möjligt. Hon hade sedan sin pankreatit i december aldrig riktigt kommit tillbaka i full form och matvägrat av och till sedan mars. Hon hade provbehandlats med både smärtstillande och kortison samt sövts för att tänderna skulle kollas ordentligt igen. För ett år sedan var det ju en sprucken tand som ställde till besvär för henne. Ingenting hjälpte egentligen och vi hade beslutat oss för att boka en utredning hos en specialist. Hon var ju så himla glad och pigg, så förutom att hon inte åt så bra och därmed var ganska smal så hade vi inga misstankar om något riktigt illavarslande.

Så slutade hon äta i princip helt på fredagen den 22 maj, Mathias lyckades locka i henne små små smakportioner men inget mer. Så på lördagen beslöt jag att prova om dropp kunde pigga upp henne. Efter lite dropp så ville hon äta och vi blev så glada. Hon fick fortsätta ligga på dropp emellanåt under hela lördagen för jag tyckte ändå att hon inte blev helt rehydrerad (torra slemhinnor). Men hon skulle tvunget gå med på promenaden.

Solar på nybyggda hundsollådan p lördagen.

 På söndagen vägrade hon återigen att äta frukost så då tog jag ett gäng blodprover och skickade iväg och fortsatte droppa henne. Hon åt ingenting i princip på hela söndagen. Men var fortfarande med och ville göra saker så en liten promenad fick hon hänga med på.

Myser på altanen i det fina vädret på söndagen.

 På natten till måndagen så kissade Runa ner vår säng. Så vi beslöt att Mathias som var hemma skulle åka in med henne vid lunch så att proverna som jag skickat skulle hinna bli klara. De for iväg och medan Mathias körde in Runa så kom provsvaren som jag mailade vidare. På djursjukhuset stod det ganska snart klart att Runa var oerhört mycket sjukare än vi hade kunnat föreställa oss och hade kraftigt inflammerade tarmar, bukspottkörtelinflammation (igen) och förlorade blodproteiner inte bara genom tarmen utan oerhörda mängder även genom njurarna (det provsvaret kom först på tisdagen). Ett njurvärde var aningen förhöjt men inte så alarmerande. Vi beslutade att de skulle få behålla Runa ett dygn för att hinna sätta in henne på alla mediciner som behövdes och för att alla prover och undersökningar skulle hinnas med.

Runa lyckades såklart fjäska till sig en fäll under sin väntan med Husse på djursjukhuset.

Och låg man inte på fällen så låg man i Husses knä!

På tisdagen ringde veterinär G (som jag känner sedan innan) och pratade med mig om situationen och hur provsvaren såg ut och kontrollerade att jag fortfarande ville ta hem en IVA-hund. Prognosen var inte bra men om det inom några dygn skulle vända så var den i alla fall inte hopplös. Vi satte torsdag som stoppdag och bestämde att nya prover skulle analyseras då.

Mathias hämtade en hund som var väldigt glad att få lämna djursjukhuset.

På väg hem, jättenöjd!

Så kom hon hem. Mager och trött. Hon mådde inte alls bra och hade jätteont så jag gav metadon lite oftare och då kändes det som att smärtan kom under kontroll och hon blev lugn och nöjd med att vara hemma. Men så sjuk hon var! Nu fick hon 2 sorters dropp, medicin mot illamående, metadon mot smärtan, två mediciner mot inflammationen i tarmarna, folsyra och så snart hon inte var uttorkad skulle jag sätta in en medicin för njurarna.

Alla ben utom ett bakben var alldeles uppsvullna och hon hade ont av att gå, så vi hjälpte henne genom att bära henne dit hon ville.

Så oändligt mycket mysigare att bli vårdad hemma!

Här syns hur galet svullet frambenen var. Titta mellan sporren och tassen.

 Efter att ha fått byta kanyl och jag då satt en kanyl på bakbenet för första gången i mitt liv och hon legat på dropp hela tisdagkväll och halva natten. Hon matades och fick metadon var fjärde timme och lyckades på ett halvt dygn äta en hel burk i/d tändes hoppet. Under onsdagen gick svullnaden i benen tillbaka och hon var piggare och gladare.

På onsdag eftermiddag fick hon en tuggpinne och den bar hon stolt runt på.

 Hon fick fortsatt dropp onsdag förmiddag och kväll och åt små portioner med bra aptit var fjärde timme. Sista målet innan läggdags ville hon inte ha burkmat längre men det dög med kokt köttfärs.

Sover gott medan droppet gör sitt jobb.

Sluta fota Matte!

Finaste långnosen!

 Så på natten mellan onsdag och torsdag ville hon inte längre äta. Ingenting gick att få i henne. Och hon kissade återigen på sig. Nya blodprov togs på morgonen och snälla Lill kom hit och hämtade dem och körde dem i ilfart till Helsingborg där de skulle analyseras.
Veterinär G ringde när proverna var klara och kunde meddela att proteinerna hade börjat stiga men att njurvärdet blivit klart sämre och hon hade nu njursvikt. Vi talade en lång stund om livskvalite och lidande och beslöt så att om Runa inte kom igång alls med ätande eller på något annat vis visade tecken på förbättring kommande dygn skulle hon få somna. Vi satte in ytterliggare medicin för njurarna och för illamåendet samt magsårsmedicin.

Runa vill inte ligga på dropp utan hellre i favoritkorgen med Eira.

Eftersom Runa ville ligga i cave beden så fick den flytta till soffan så hon kunde få ligga i den medan hon fick dropp.

 Trots alla försök med alla sorters tänkbar mat - köttfärs (rå och kokt), kyckling, fyra sorters burkmat, fem sorters torrfoder, frolic, dentastix, tuggpinnar mm så kunde inte Runa äta, hon mådde helt enkelt för dåligt. Jag provade att vänta lite med metadonet för att se om det gjorde det sämre men ingenting hjälpte.

 På kvällen på torsdagen blev Runa uttorkad igen trots att hon både fick dropp och bälgade i sig vatten från vattenskålen. Hoppet är ändå det sista som ger sig så jag fortsatte att truga mat under natten men Runa ville ingenting mer än att ligga sked och sova med sin Husse. Jag var ju bara dum som stacks och gav tabletter. Vid halv fem på morgonen insåg jag att slaget var förlorat och skickade ett meddelande till min kära vän Alex som hade lovat att komma hem på morgonen om det inte vänt.

Så vid 9 på morgonen fick Runa somna i mitt knä omgiven av hela sin familj samt uppfödar Marie som råkat vara på besök hela veckan (självklart enbart för att hälsa på Runa enligt Runa). Mitt livs svåraste och hemskaste beslut. Älskade älskade Puh, Ru Ru, Runisen, tokRuna, vackra finaste underbaraste Runa.
För mig är det självklart att även E skulle få vara med vid avlivningen och all behandling och få diskutera, fråga och sörja på sitt sätt. Vi har förklarat att Alex gav medicin som fick Runa att somna och sedan dö eftersom hon var så sjuk och att hon sedan blev iväglämnad för att bli jord och nu finns hon i en blå kruka (urna) på byrån tillsammans med Saga som är jord i en annan kruka. E tar det hela väldigt väl och berättar gärna för alla om detta (lyssna och fråga när hon berättar!) och förklarar för omgivningen när jag gråter varför jag gör det. Vi har också pratat om att man får gråta (skrika på E språk) när man är ledsen över att Runa var så sjuk och dog, för i början fick vi inte gråta. Nu är det ok. "Mamma kan du ta ut Runa ur krukan? Jag vill klappa henne!"

Någon helt klar diagnos kommer Runa aldrig att få då jag inte vill obducera henne men sjukdomsbild och provsvar tyder på troligen två parallella sjukdomar dels en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som hon troligen haft flera år men som vi hållit i schack genom att alltid få igång henne när hon inte velat äta och genom att hennes kräsenhet fått henne att äta sådan mat som är bra för henne. Detta i kombination med en smärtsam ny pankreatit gav de symtom som vi körde in henne för vilket bara i sig är väldigt allvarligt. Och ovanpå detta så hade hon skador i njurarna - glomeruli - som gjorde att hon läckte protein som ett såll, detta visar de tyvärr ofta ytterst lite symtom på innan det är försent att göra nånting åt. En del litteratur anger pankreatit som en möjlig orsak till denna typ av njurskador.